Önskar man at utsätte mere end 1 fasan eller åkerhöna per hektar, eller mer än 100 fåglar på egendomen med under 100 hektar, så skall där utarbetas en Biotop-plan inden d. 1. april 2010. Den också skall vara implementerad på egendomen.
Det är meningen att Biotopplanen skall ha utgångspunkt i egendomens “brakareal” och fungera som en plan för en vilt-vänlig drift av “brakarealen” och biotopp-planegendomens övriga biotoppar i det öppna landskap.
Varje tilltag tildeles points efter en skala och där skall så samlas minimum 100 points för att uppnå tillåtelse till att utsätta 7 fasaner eller åkerhöns / ha.
Gemensamt för dem, är att de skall vara fördelade över hela egendomen och vara “biotopp-förbättrande. Det medför att mobilitet får stor betydning i utförandet av Biotopplanen och här vill en foder automatik med kall-anordning bli ett nyttigt verktyg.
Samman med rättighet är mobilitet nyckelordet i forbindelse med en effektiv natur- og viltomsorg. Ökad mobilitet i viltomsorgen medför att man får fördelat natur- och viltomsorgen på hele egendomen och inte bara i de lätt tillgängliga kärnområdena.
Det betyder en bättre utnyttjelse av jaktrevirets möjligheter och det ger därmed fler jaktupplevelser.
Biotoppen på en utsättningsplats är viktig!
Platsen får gärna ligga i ytterkanten av en skog eller en remise, så att där är möjlighet till att ha en fodermark i förbindelsen. Där skall vare bunddækning och öppna plättar, var kycklingarna kan finna sol och där skall helst vara 4-5 meter höga granar, var de kan få ly om natten.
Om det är ren skogmark, är det viktigt att tillföra alm. sand / grus i rikliga mängder. Tillgång till vatten är bra.
Om du är i tvivel, så vänta hellre ett år, så att du kan lära känna terrängen innan du investerar i utsättningsplatser.
En bra utsättningsplats består av ett ytterstake med en höjd på 160-180 cm och som består av 2″ hönsnät eller plastnät. Man gräver ned 1 stolpe / 8-10 meter, spikar en glatt “staket-tråd”, varpå ytterstaketet fästes.
Storleken skall helst vara minst 2500 m2 (gärna större). För att säkra mot de fybenade rovvilt, är den bästa lösningen ett strömstaket, med 3 trådar, som sitter i en højd på henhållsvis sitter 10 cm – 25 cm -och 50 cm över jorden. Där skall vara 4-5 slussar, som skall leda de kycklingarna tillbaka om de flyger över staketet.
I inhängnaden skall där vara en “voliere”, som täcks med nät, minst 4×8 m (gärna större).
Även om kycklingarna inte skall gå i så lång tid i volieren, så skall den ha en bestämd storlek.
Cirka en kvadratmeter pr. fågel är passende.
Volieren kan med fördel bestå af lösa ramar, nederst beklädd med bräder och överst med et nät/trådväv med en maskstorlek på 2 tum. Som “tak” kan man använda nylon-nät med den samma maskstorlek. Fördelarna med lösa ramar, är att det är lätt att flytta volieren och att man vid utslussning av kycklingarna, lätt kan göra en öppning mellan 2 ramar, som fåglarna kan gå ut igenom. Man kan täcka över 1/3 av volieren med plast, så att fåglarna får ly om där skulle komma ett oväder.
Glöm inte att ställa nerfällda granar i volieren, så att kycklingarna kan vänja sig vid att sitta i träd på natten, innan de slussas ut i terrängen.
Efter några dagar, när fasankycklingarna har “funnit ro” efter flytten, slussar man ca. hälften av dem ut och efter några dagar, resten av dem. Det är en god idé at behålla 5-10 fåglar kvar i volieren, då de med sitt pipande, vill hålla samman på de andra kycklingar. Man fodrar och vattnar i “säkerhetszonen”, området mellan volieren och det område som är “skogat” runt helautsättningsplatsen. Cirka 4 veckor efter utsättningen i volieren, släpps de sista kycklingar ut. Om man upptäcker att de “plockar sina fjädrar”, är det nädvändigt att släppa ut dem tidigare från volieren.
Där skall vara minimum 3 foderplatser, invändigt på utsättningsplatsen eller 1 foderplats / 50 kycklingar. Utvändigt skall där vara foderskärmar, under rimliga förhållanden. Om därt inte finns vatten, naturligt, så skall där vid varje foderskärm, alltid vara friskt vatten.
Fåglarna skall, intill 11 – 12 veckors ålder fodras med “vuxen-foder”, därefter kan man börja att blanda hel vete i fodret. Från 15 veckors ålder, kan man fodra med hel vete.
Speciellt vid fodring av utsatta fasaner, är det viktigt man “håller samman” på dem. Det gör man genom att man fodrar dagligen, med en begränsad mängd, fördelat på en större areal, så att fåglarna håller sig sysselsatta med att finna foder. Det kan snabbt bli många kilo under en säsong och det problem kan lätt lösas med att man har foderautomatik med kalle-funktion. Därmed blir utfodringen effektiviserad och utnyttjandet av fodret förhöjs vid att fodret blir placerat där var där är behov för det.
För att öka sökningen till tilll foderautomaten, kan du, med fördel, blanda ett doftmedel i ditt korn.
Prova gärna vår GameStay, som är baserat på helt naturliga ingredienser, men som avger en doft som fåglarna vill söka sig till.
Utsättningsplatsen kan användas till kycklingar från 6 veckors ålder, men 7-8 veckors ålder vill nog vara till att föredra, då de där vill vara mer “hårdföra”.
Utsättningen föregår på fölgande vis: Man lockar 75-100 kycklingar in i den lille voliere (4x8m), här går de i 1-2 dygn, varefter man öppnar upp. Se till att där är 10-15 kycklingar kvar i volieren, tillsammans med en av de “tama” kycklingar. Om det är ett större parti kycklingar, sätts de ut i omgångar. Det är en fordel om man får en “tam” kyckling med vid utsättningen.
Utsättningen skall ske minst 1 månad innan jaktsäsongen på fasaner går igång. (senast 31 sept.)
Den utsättningsplats som beskrivet, är rimlig att etablera, både arbetsmässigt och ekonomiskt. Om du går i tankar om att förbättra biotoppen, är där en möjlighet för att få en vilt/jaktkonsulent ut för att titta på terrängen och komma med goda råd och vägledning.
Det är viktigt att där inte kommer angrepp av rovdjur på platsen, de första 3-4 veckorna. Det gäller både rävar, grävlingar, mård, hundar och katter.
Olika medel mot detta, kan användas och skall vara på “plats” innan kycklingarna sätts ut.
En gammal metod består av endast en el-tråd, med ett avstånd på 20-25 meter från de yttersta burar. Med en meters mellanrum binder man papperslappar eller staniol, fast på tråden. En vuxen räv vill normalt inte passera denna förhindring, men funktionen för hund och katt är för dålig.
En bättre lösning är därför, som där står beskrivet i avsnittet Utsättningsplatsen, var man använder sig av tre-fire el-trådar runt om utsättningsplatsen. Den understa tråd skall sitta ca. 10 cm över jorden och avståndet mellan de andra trådarna skall vara ca. 20 cm. Ett sådant “el-staket” med en hög strömeffekt, kan i stort sett hålla allt rovvilt borta ifrån platsen.
Som ett extra skrämselmedel kan man, efter lite tid, hänga upp papperssäckar på platsen.
En transistorradio, inställd på en sation, som spelar musik hela natten, kan också skrämma rovdjuren väck.
Andra skræmselmedel är påsmörjning av den mycket illaluktande hjorthornsolja, upphängning av blinklykter, eller neonrör, som är kopplat till eltrådarna.
Man kan också inhägna med trådväv, med en strömförande tråd uppe och nere.
Olämpan är bara att rovfåglarna har lätt för att ta kycklingarna när de springer utmed trådväven. Rovfåglar, speciellt duvhökar, kan däremot bli ett problem och de är fridlysta.
Det är därför viktigt att platsen är vald, så att den är tillräckligt “gömd” för de utsatta kycklingar.
