Första publicerad 2013 i tidningen Min Jakt | Text och foto av Christopher Wackfelt

Ångestlätet från den lilla träpipan eker ut över olje vilda västern – fälten medan en grå skugga närmar sig tyst i fjärran i tron om att den skall få sig ett lätt byte. Men ett skott går av och coyoten som blev lurad av lockpipan träffar marken lika fort som smällen från den svenska 6,5:an ekar ut över den amerikanska prärien.

I HAVET UNDER OSS flyter isflak större än Gotland och snart flyger vi in över Grönland. Vi sitter på ett flygplan till Denver Airport där vi hyrt en bil som ska ta oss upp till Dixon i Wyoming. Resan hit började planeras för över ett år sedan efter att vi tog kontakt med John Haslem, som äger Dan Thompson Game Calls, och han ville att vi skulle komma över och prova locka coyotes tillsammans med honom.

Efter en natt i Denver lastar vi in allt bagage i Dodgen vi hyrt och med country på radion – som lika gärna kunde varit taget direkt från min Spotifylista – styrde vi mot Rawlings som är ett Mekka för oss lockjägare. Dan Thompson bodde i Rawlings när han levde och är en stor ikon inom lockjakten så hit kommer väldigt många lockjägare varje år för att testa lyckan på Dans gamla jaktmarker. Varje år anordnas det är även en stor lock tävling där som går under hans namn. Vi har fått tag i John på telefonen och precis innan mottagning försvinner så säger han att vi ska möta honom strax norr om Rawling, vi till stannar på en liten rastplats och väntar.

EFTER CIRKA TIO MINUTER kommer en svart Jeep körandes med texten Dan Thompson Game Calls på sidan. Bilen stannar och John hoppar ut, vi hälsar på varandra och John berättar att han har bokat ett rum åt oss i Dixon, så vi åker vidare dit för att packa upp och göra oss redo för några timmars jakt innan mörkret kommer. Vi börjar locka ut över en liten dal med tät sagebrush som växer över hela prärien. Efter ungefär tio minuters lockande säger John: – Ser du den? – Vad, vilken? svarar jag. – Det är en bobcat 400 meter framför dig. Jag börjar leta i kikarsiktet tills jag ser ett litet vilda västern huvud som sticker fram bland buskarna. Bobcaten ser ut som ett lodjur fast i storlek som en vanlig bondkatt – tyvärr var det inte jaktsäsong på dem. Det finns ännu i dag många i USA som gör en skaplig peng på pälshandel och ett bobcatskinn kan man få så mycket som 1 000 dollar. Mörkret kommer fort där ute, så vi gör tre lockpass innan vi gav upp för att åka in till hotellet. På vägen tillbaka så svänger John in på en liten grusväg och stannar till. Han går ut och plockar fram två lådor som det står Coyote finder på bak i bilen, och börjar sedan veva i luften med två sirener i cirka tjugo sekunder. Innan vi vet ordet av är det full konsert ute i mörkret då coyotes svarar med att yla till sirenerna. 05.00 ringer klockan och kaffebryggaren på hotell rummet startades. När vi fått i oss det amerikanska kaffet, som är mer som svenskt the, hoppar vi in i Johns Jeep igen för att åka ut i vildmarken. Det är väldigt platt landskap där ute så varje gång vi stannade för att göra ett lockpass så drog vi ett stort camouflagenät över bilen tillverkat just för detta ändamål.

DENNA DAG GÅR det inte som vi tänkt, men vi får dock in en coyote bakom ryggen på oss, vi ser spåren efter den när vi går tillbaka till bilen. Senare lyckas vi locka in en som stannar på väldigt långt håll och vägrar komma närmare, så förmodligen såg den oss när vi var på väg ut. Nästa dag går vi upp extra tidigt och kör dubbla laddningar med kaffe i bryggaren. John pratade med en ranchägare samma dag som vi kom över. De hade hört coyotes på nattetid runt ranchen, så vi bestämde oss för att åka dit. När vi närmar oss ranchen ser vi en coyote i billjuset, så nu har vi stora förhoppningar. I bilen berättar John om locktävlingar på coyotes som hålls runt omkring i landet, tävlingarna har blivit väldigt populära. Det kan vara så mycket som 80 lag i varje tävling och man brukar hålla på två dagar i samma område och varje person som deltar i tävlingarna måsta ha bra meriter för att få vara med på grund av allt fusk som förkommer. John berättar att han och en kompis satt på en klippa och lockade när en bil de känner igen från samlingen på morgonen kommer körandes för att sedan stanna till vid en bil som kommer från andra hållet. John ser hur flera coyotes lastas över i deltagarens bil och sedan delar de på sig. Trots protester vinner fuskaren både denna och flera andra tävlingar för att sedan få stora sponsorer och producera flera lockfilmer. När vi kommer fram till ranchen letar vi upp ett bra ställe att locka ifrån. Jag sätter mig bredvid John. – Ha koll på vildhästarna för om det kommer en coyote, så ser hästarna den före oss och kommer inte släppa den med blicken, berättar John. Tyvärr var det bara oss som hästarna höll koll på under tiden vi lockar. Vi byter pass. Jeepen tar oss fram längs en dålig väg igenom torra flodbäddar – uppför steniga backar, men inget som stoppar Johns bil. Vi provar två lockpass till men det enda vi ser är mule deer och bull elk, men inga coyotes. På vägen hem stannar vi till på ett oljefält för att testa ett snabbt lockpass – något som visare sig vara en bra idé. Efter åtta minuters lockande hör jag ett ljud från John som sitter bredvid mig och hinner knappt vända mig mot honom innan det smäller från Ulf Lindroth som sitter en bit bort på en klippa. Äntligen hade vi skjutit en coyote… Eller?

DET VISAR SIG ATT det är Ulf Lindroths första rödräv i USA, men någon coyote hade vi fortfarande inte lyckats med att få skjuta. Mitt emot hotellet ligger en bar där vi tillbringar kvällarna precis som alla som jobbar ute på oljefälten. Denna kväll kommer det fram några killar som sett oss de andra dagarna och förstått att vi är här för coyotes så de vill ge oss
lite tips om var vi borde prova där de sett prärievargarna. Vi tackar för tipsen och diskuterar en stund på hotellet om olika lockpipor innan det är dags att sova. Ångestlätet från en liten fågel ljuder ut över oljefälten tidigt på morgonen medan ljudet från oljepumparna ekar. Nu börjar jag tappa hoppet efter flera dagars nollresultat, men när jag sitter där i mina egna tankar och kollar i kikarsikte efter rörelser byter Ulf till harskrik med PC2. Nu händer det!! 800 meter bort kommer det upp en coyote med full fart mot oss. Det känns som en evighet och man hinner bygga upp adrenalinet på max, och medan hjärtat bultar i bröstet kommer den närmar.

JAG HAR SETT UT ETT OMRÅDE mellan mig och coyoten där det är ganska öppet och där ska jag försöka att skjuta. Jag uppskattar avståndet dit ut till cirka hundra meter. Nu kommer den ut precis där jag vill. Jag skriker till för att då den att stanna men inte en reaktion så skriker en gång till men även nu utan reaktion. Nu börjar ja bli nervös att den ska passera ut i sagebrushen igen. Skriker till allt jag kan, och nu stannar coyoten till och tittar på mig. Jag fokusera, kontrollera andningen, kramar avtryckaren, skottet går och den stora coyotehannen lägger sig i skottet. När det har gått ett par minuter bryter de andra sin jakt och kommer runt till mig. – Jag såg när den föll säger Henrik som suttit tio meter bakom mig. Sedan kommer Ulf som säger att han hade tänkt bryta precis innan det small för att en bil hade kommit körande fram till en oljepump där några killar börjat arbeta, så han trodde det var kört. Var ligger den då? frågar han sedan.. Jag pekar och gissar på cirka 100 meter ut. Ulf tar fram kikaren med avståndsmätaren. Det visar sig att det är mer än 100 meter. Vi går fram tillsammans till skottplatsen. – Oj oj oj säger John, det är en mycket stor och fin hane med perfekt päls. Jag har inte sett många så här fina under mina 20 år som lockjägare. Sedan åker vi några kilometer längre in på fälten innan vi hittar ett nytt ställe. Även denna gång kommer fram en coyote, men den är väldigt misstänksam och John provar med alla möjliga lockpipor för att få den att komma närmare Till slut tittar den upp över kanten, så att Ulf kan skjuta en fin hane.

SEDAN ÄR DET TOMT igen så vi provar flera pass hela dagen, men ser inte något trots många bra platser.
Vi har nästan gett upp när vi ser en klippa där man har utsikt över en stor dal full med sagebrush och med en djup ravin i mitten. Jag sätter mig i bakpass medan Ulf och Henrik går fram till klippan – sedan går det fort!! Ulf börjar locka med harskrik och han hinner knapp blåsa i två minuter innan ja ser något som kommer upp ur ravinen till höger om mig. Coyoten stirrar upp mot platsen där Henrik och Ulf sitter, så jag kan flytta geväret helt utan att den märker mig Sedan väntar jag på att Ulf eller Henrik ska skjuta, men inget händer. I något som känns som en evighet väntar jag med hårkorset mitt i bogen på coyoten. När coyoten blir orolig och börjar gå från platsen kramar jag avtryckaren. Skottet ekar ut över dalen och coyoten markerar träff genom att börja snurra på platsen sedan försvinner den ner i ravinen den kom upp ur sedan är den borta. Ulf lockar vidare utan att något mer kommer fram. Sedan går vi tillsammans ner till skottplatsen och det visar sig att coyoten kommit upp rakt under Henriks bössa så han såg den aldrig.

VI HITTAR BLOD och hår på platsen som tyder på en lungträff, så vi börjar spåra den ner i ravinen där vi ser mer blod.
– I see a dead coyote säger Ulf plötslig, och där ligger en till mycket stor hane 50 meter från skottplatsen. – Det är mycket gammal hane säger John, och visar oss coyotens tänder som nästan är helt nerslita. Den har ärr i öronen och ansiktet efter flera slagsmål med andra coyotes. – Det är nog alfahanen som styrt detta område de under många år, säger John. Jag lägger handen på coyoten, visar den respekt och vördnad som en sådan här herre ska ha efter att han har gått vidare till nya jaktmarker. vilda västern. Känslan är speciell när man lyckas lägga ner ett gammalt djur som vandrat i dessa marker under många år vara sig det är en björn, älg eller coyote, och man ska alltid visa vördnad för ett fällt vilt.

NÄSTA DAG VAKNAR vi till hård blåst, kyla och snö så vi bestämmer oss för att reka lockställen för morgondagen och sedan ta hand om djuren vi sköt dagen innan. Vi åker till den lokala konservatorn och frågar honom om han vill göra jobbet. Han tackar vänligt nej då han har fullt upp med jobb, men han hjälper oss gärna att hitta någon som kan göra det, och efter några samtal så har han fixat en kille som kan tänka sig att göra jobbet, men vi måste flå dem innan leverans. Clint som äger Snake River Taxidermy där vi nu står säger att vi kan använda hans slakteri där han har allt vi kan behöva för att flå dem. Efter att vi lyckats flå vår coyotes börjar jag prata jakt med Clint – det visar sig att han jagat väldig mycket med hund tidigare, och då framför allt puma. Sedan tar han fram två tjocka fotoalbum med bilder på pumajakter med sina hundar. Hundarna visar sig vara av samma linjer som mina är i hundgården hemma i Sverige, och då kommer snacket igång, och sedan är vi fast där ytterligare någon timme. Sista dagen lyckas vi inte heller fälla något och vid klockan tre ger vi oss, vi tackar John för allt och sedan bär det av ut på vägen mot Denver där vi ska spendera en dag på Cabela’s och Bass Pro innan vi åker hem till Sverige. Besöket i butikerna var nästan en lika stor upplevelse som hela resan. Tillbaka i Sverige så planeras redan nästa resa till andra sidan Atlanten – den oändliga vildmarken och de stora rovdjuren. Nu står varg och puma på listan, men det blir en helt annan historia.